torsdag 10 oktober 2013

Mirakelkatten

Äntligen kom jag på vad jag hade för inloggning till Sunes blogg...



Det tog ett tag, men här kommer den. 
BERÄTTELSEN OM KATTEN SOM NUMERA BARA HAR ÅTTA LIV.

mars3
I somras tänkte vi få en skön båtsemester utan oro för att Sune skulle smita iväg på någon otillgänglig ö eller hoppa på andra båtar. Därför skulle han få vara hos mina föräldrar på landet som ligger i Strömma på Värmdö. Jag åkte dit med Sune och stannade ett tag för att han skulle få vänja sig. Visserligen är han van vid Strömma men jag ville ändå att han skulle hinna acklimatisera sig. Sista natten låg han i min säng och det var så himla mysigt, kändes så bra eftersom jag inte skulle träffa honom på tre veckor.

mars1
När vi varit ute på sjön ett par dagar ringer mamma och berättar att Sune inte kommit in på morgonen. Jag blir inte ett dugg orolig utan säger att han kommer säkert tillbaka, han kan vara borta både en och två nätter ibland. Men dagarna går utan att han kommer tillbaka, och till slut är jag nästan rädd att ringa till mamma eller pappa, och rädd för att svara när de ringer till mig.Rädd att de ska berätta att han är död.

Jag gör lappar som mamma och pappa sätter upp överallt i området och ända nere vid Strömma Kanal. Jag polisanmäler förlusten, lägger ut annons på Blocket.  Jag får en del skumma telefonsamtal, både troliga och ett riktigt jävla otrevligt som nästan knäckte mig. Jag lägger också ut en efterlysning på Facebook, i en grupp om bortsprungna katter i Stockholmsområdet.

mars4
Efter någon vecka åker jag och maken till Strömma och går runt i skogarna runt omkring och ropar och skakar på kattmatsburken. Vi går runt ett bra tag men till slut måste vi lämna eftersom det börjar bli mörkt. Vi måste hämta barnen eftersom vi har en vecka kvar på vår semester och ska åka ner till Västervik och Visby med båten. Jag kan inte riktigt koppla av trots att vi har det förhållandevis härligt på semestern. Båten är en dröm, Visby är en dröm, och barnen (David, Julia och Felix) har en härlig semester. Jag skäms nästan för att vi har det så bra, när Sune är borta.

David och jag ligger och solar på fördäck i Visby hamn när telefonen ringer. Det är mamma som har en tråkig sak att berätta. En granne i området har hittat kvarlevor av en vit katt i skogen, med största sannolikhet slagen av lodjuren som går i skogen där. Kroppen hittades precis där Sune har siktats och där jag och maken gick och ropade. Jag bryter ihop. Gråter och gråter och kan inte fatta att Sune är död.

Jag gråter mycket de närmsta dagarna. Samtidigt har vi det så mysigt i Visby, en liten stad jag verkligen älskar. Det är så fantastiskt roligt att David är med, och Jimmy är med oss i tanken. På vägen hem från Gotland är det otroligt varmt och stilla. Vi stannar till vid Gotska Sandön där vi fikar och badar. David går iväg på upptäcktsfärd och helt plötsligt är han borta. Han svarar inte när jag ropar. Jag blir skiträdd fast hjärnan säger till mig att han är för fan 16 år och klarar sig. Och det gör han såklart, han hade sett ett litet berg han ville kolla in...

Vi stannar sista natten på semestern på Huvudskär, alldeles i utkanten av Stockholms skärgård. Jag fasar för att komma hem. Med all rätt. Det var inte roligt att komma hem och se Sunes klätterställning i hallen, hans matskålar, hans leksaker, hans filt. Fy fan.

IMG_0577
Men tiden går. Jag gråter inte varje dag. Jag fick ett fint sista minne av honom. Efter ett par veckor har jag kraft nog att flytta undan hans saker. Inte slänga, men flytta undan. Jag kan inte tänka mig ett kattlöst liv, men jag måste sörja färdigt Sune först.

Vi går in i september, även om man skulle kunna tro att det nästan är högsommar. Varmt och härligt! Men på kvällarna börjar det bli mörkt och kallt. Jag är glad att jag vet att Sune inte springer i skogen, ensam och rädd. Och övergiven.

IMG_0460
När jag vaknar vid 06-tiden den 1 oktober ser jag att någon svarat på en kommentar jag gjort på facebook. Jag tror att det är i hönsgruppen som är extremt aktiv så jag går inte ens in och kollar. När jag väntar på att äggen ska koka klart sätter jag mig vid datorn i köket och eftersom facebook är öppet går jag in och kollar kommentaren.

Hjärtat stannar.

En Marit har svarat på min efterlysning av Sune. Som jag gjorde den 24 juli! Hon har skickat med en länk till Värmdö Katthem (som jag inte ens visste att det fanns), som fått ett mail med en bild på en katt som flyttat in till ett par som inte kunde ta hand om den. Jag ser direkt att det är Sune. Hur håren i öronen kröker sig på det där sättet. Hur han vinklar öronen. Hur han sitter, jag ser att han precis ätit.

Klockan är inte mer än kvart över sex på morgonen och jag känner att det är för tidigt att ringa till katthemmet. Sedan försöker jag nå katthemmet hela förmiddagen och jag vågar nästan inte svara när de ringer tillbaka. Men vad jag inte hade fattat var att katten inte var hos dem, han var hos någon annan som hört av sig till katthemmet. Jag fick ett telefonnummer och då började nästa väntan.

Till slut kommer jag fram och får prata med Lotta. Jag babblar på som om jag vore galen och ställer massa frågor om Sunes speciella kännetecken. Ju mer jag får höra, desto säkrare blir jag på att det ÄR Sune.

IMG_2588
Lotta och hennes man hade sett den vita katten - som de kallade för Maja - i området under ett par veckor, och de senaste 3-4 nätterna hade han till och med kommit in och sovit hos dem. De kunde inte ta hand om en katt (de matade ytterligare två vilda katter som dock inte vill komma in). De skulle vara hemma runt kl 19 så det var bara att utrusta sig med tålamod.

Jag hade ställt bilen i Farsta för att kunna komma ut till Värmdö snabbare. Alert som jag är så glömde jag bort det och kom inte ihåg det förrän jag handlat en tung matkasse i Västerhaninge. Det var bara att sätta sig på tåget och åka en kvart till Farsta och hämta bilen. Suck.

Jag hinner tänka miljoner tankar och vågar ändå inte riktigt hoppas, fast allt verkligen talar för att det är Sune. Men inte sjutton kan han väl ha kommit tillrätta? Han är ju död! Eftersom maken jobbar borta kommer Jimmy och följer med mig. Det är kolsvart när vi kommer fram och först går vi till fel hus. Men vi blir guidade rätt och när vi kommer fram till huset ser jag en stor, ståtlig och vacker katt ligga på en tjusig fotpall precis innanför fönstren som går från golv till tak. Det är mörkt ute och ljust inne.

Vi knackar på och jag kramar om Lotta när hon öppnar, en kvinna jag aldrig ens sett förut. Vi går in i vardagsrummet och jag inbillar mig att Sune ser att det är VI som är där. Jag sätter mig på pallen bredvid honom och han lägger sig i mitt knä. Jag börjar nästan gråta, det är som om han aldrig ens varit borta.

Han kurrar och buffar sitt huvud mot min panna så som bara Sune gör. Pälsen är fin bortsett från några få fästingar. Lite mager om benen men det är MIN SUNE. När jag tar fram kopplet springer han och gömmer sig under deras säng men kommer fram efter en stund.

Jimmy kör hem, och Sune ligger i mitt knä och är hur lugn som helst. Han till och med sover. När vi kommer hem springer han direkt upp i Davids säng en stund. Sedan kryper han tillrätta i Jimmys knä och sover lite till. På natten sover han hos mig. Jag kan knappt sova en blund, jag bara ligger och lyssnar på hans kurrande, snarkande och tystnad. Jag är hel igen.

Nästa dag kommer David och vi är samlade allihop. Sune är extremt kelig, ligger hos David (favvohussen) nästan hela kvällen. Det är lite jobbigt att släppa ut honom, men jag kan ju inte hålla honom inne. Han är ju en van utekatt.

mars2
Hittelönen som Lotta inte ville ha ska jag skänka till Värmdö katthem. Jag hoppas att jag tackat alla inblandade, om inte så gör jag det nu. Det är en helt galen historia det här. Jag förstår att man säger att en katt har nio liv. Sune har åtta kvar. Han var borta i 2,5 månad och kom tillbaka! Som återuppstånden från de döda.

Jag har svårt att tro att han varit ute hela tiden tills han flyttade till Lotta. Han är för fin i pälsen, trampdynorna är visserligen lite slitna men inte fula och han är inte tillräckligt smal. Jag tror att det är nån jävel som haft honom som sommarkatt och helt sonika släppt ut honom när de åkt tillbaka till stan. Tänk om katter kunde berätta.

sune-ute
Och jaja, kalla mig galen kattdam, men jag är verkligen glad att han är hemma igen!